Hur skulle kvällen med S kunnat sluta annorlunda? När vi tror att vi är på väg hem för att sova upptäcker vi att karaokebaren på Warschauer Strasse fortfarande har öppet. Jag har aldrig vågat mig på att sjunga kareoke tidigare, men tajmingen känns perfekt. Vi väljer förstås båset namngett efter Sid men blir på grund av ljudtrubbel tvungna att byta till Kurts lokal. Den initiala besvikelsen är snart som bortblåst när S får möjlighet att sjunga Nenas "99 Luftballons". T:s otroligt falska framförande av Alphavilles "Big in Japan" är bland det minst musikaliska (om än på sätt och vis artistiska) jag hört. Jag och S gör ett kraftfullt framträdande av Sid Vicios "My Way" varpå S och T avslutar med ABBA:s känsloladdade "Knowing Me, Knowing You". Vi skramlade ihop de sista mynten ur våra fickor, men de 12 euro som timmen kostade var sannerligen värd varenda cent. Väl valda delar av kvällens repertoir finns bevarade för eftervärlden på video, men det kostar. Den som kan hjälpa mig att tyda innebörden av meddelandet på den andra toalettbilden kan eventuellt få sig ett gratis smakprov.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar