Jag och T har denna lördagsnatt ställt klockan på 04.00 för att äntligen besöka Berghain, berlinklubbarnas ljusskygga och mytomspunna regent, det som sägs vara en av världens allra bästa technoklubbar. Vi väljer en BPitch-kväll för att bli av med vår Berghainska oskuld och vill komma dit i tid för Ellen Allien som börjar spela kl 06.00. Vi möter upp R, en tysk östgöte som T känner från sin ungdoms dagar, i vars sällskap vi senare inte bara bli bortskämda med shots utan även slipper köa, vilket inte är en dum start på en alldeles fantastisk upplevelse. Berghain ÄR allt som sägs. Berghain ÄR fantastiskt. Berghain ÄR förstås inte lik någon annan klubb jag varit på. Den gigantiska betongkolossen efter ett nedlagt östtyskt elverk inrymmer ett helt annat universum befolkat av upp till 1500 besökare. Efter att ha äntrat den stora ståltrappan till det stora dansgolvet övertar technon din existens. Musiken är oemotståndlig, takhöjden är brutal och dygnets timmar är som bortblåsta då dagsljuset inte når in i lokalen. Till skillnad från den hårda industriella miljön i rå betong är den mellanmänskliga stämningen len som vaniljkräm, servicen är den bästa och besökarna varma, oavsett om de är hänförda förstagångsbesökare som jag själv, hemvana klubbkids i svettiga t-shirts eller biffiga barbröstade bögar i lack, läder med eller utan kroppsbehåring. Musiken är fängslande och lokalerna fascinerande i det svaga skenet från pimpade industrilampor. En bar pryds med mängder av gamla säkringar som vittnar om tidigare verksamheter. Här och där finns ingångar till mörka bås och det är febril aktivitet inne på de okönade toaletterna. För det klientel som efterfråga sådana finns det darkrooms och det ryktas om att pissoarernas avloppsrör leder ned till duschmunstycken i källarens fetischklubb. I Panorama Bar, det litet mindre dansgolvet längst upp, pryder enorma genitalier väggarna genom fotografier storformat. Det blir det så småningom påtagligt att solen står högt när persiennerna för en sekund vinklas upp för att låta solen skölja över dansgolvet. Jag känner mig som en vampyr, för efter ett par timmar inne på Berghain vill jag inte längre återse ljuset. När L, som numera slutat sitt skift, tar oss med ut till trädgården och utomhusbaren som öppnar kl 11.00 är himlen klarblå och ljuset outhärdligt. Trollformeln är bruten och det är dags att ta farväl av Berghain, förstås på återseende. Och nej, det finns ingen toalettbild från detta äventyr. I dörren görs en grundlig muddring av kroppar och väskor där kameror och droger beslagtags. Jag fick trots det med mig min kamera in men tog inga bilder av respekt för deras "No Photo Policy". Jag är dessutom övertygad om att Berghain bäst upplevs på riktigt.
Inlägg
