Ända sedan jag såg Bruce Labruces gayzombiefilm "Otto; or, Up with Dead People" har jag velat besöka Spreepark, den övergivna nöjesparken strax bortanför Treptower Park. Spreepark, eller Kulturpark Plänterwald som den först hette, öppnade 1969 och var DDR:s enda nöjespark med cirka 1,5 miljoner besökare per år. Efter murens fall fortsatte tivolit att snurra men felaktiga investeringar och konkurrensen från andra attraktioner i väst drev snart ägaren Witte i konkurs. Witte beslöt då att fly sina skulder genom att lämna Tyskland för Peru. Han lyckades få med sig en del av attraktionerna i bagaget och hade planer på att kunna öppna en ny nöjespark i Lima. Projektet gick visst inget vidare men den företagssamma Witte kom då på idén att försöka smuggla 170 kilo kokain i en flygande matta som skickades tillbaka till Berlin. Inte heller detta företag gick vägen för den arme Witte som blev påkommen och satt i tyskt fängelse. Witte hade dock dessvärre även blandat in sin son i knarksmugglingen. Sonen hade oturen satt haffas i Peru och fick ett betydligt längre fängelsestraff under mindre glamourösa förhållanden än sin pappa och sitter visst inlåst än idag. Och Spreepark då? Den står där den står, övergiven sedan ett decennium och blir mer och mer nedgången för varje år som går. Ingen har råd att rusta upp parken och driva den vidare, så pariserhjulet blir allt rostigare. Spreepark sägs vara ett av Berlins allra coolaste ställen, men när jag började undersöka hur jag skulle kunna ta mig dit i början av sommaren fick jag veta att parken blivit allt hårdare bevakad av vakter, hundar och patrullerande bilar. Jag hade precis börjat förlika mig med att jag skulle få klara mig utan att uppleva Spreepark, men ibland faller saker och ting på plats alldeles perfekt! En festarrangör lyckades få tillstånd att ordna en technofestival i parken över en helg och självklart tar jag tillfället i akt för att få se denna mytomspunna, mystiska plats när den öppnas upp för allmänheten för första gången på nästan ett decennium! Det är kul att få hänga bland gigantiska dinosaurievrak, övergivna svanbåtar i vit plast och spårbilar i form av mustaschklädda ansikten. En del av de tidigare attraktionerna är tyvärr avspärrade av säkerhetsskäl och förstås blir besöket inte lika spännande som om jag olovligen vågat mig över över eller igenom staketen, men detta duger gott för min del. Äntligen har jag fått se denna fascinerande och mystiska plats som osar färsk nutidshistoria kryddad med skandaler och familjetragedier! Tyvärr gör mina toalettbilder knappast parken rätta, men då plastsvanarna och glasfiberdinosaurierna inte passade på att uträtta sina behov när jag fotade dem får de tyvärr inte komma med på min blogg.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar