Jag minns hur jag ifjol kände mig smått obehaglig till mods när jag passerade ingången till Das Hotel förra sommaren. Det kompakta mörkret bakom de röda tunga sammetsdraperierna i dörren kändes skrämmande men samtidigt lockande. Aldrig hade jag då kunnat tro att jag skulle bo (om än bara för ett par månader) dörr i dörr med stället mindre än ett år senare. Nä, Das Hotel är inget hotell, utan en bar. Numera även min bar. En söt japanska jobbade där när jag och T slank för en Pilsner Urquell in efter ett lyckat möte med våra trevliga blivande hyresvärdar. Efter en stund kom hon fram till vårt bord och ursäktade sig för att hon behövde slinka ut en sväng för att köpa tändstickor. Verkligen gulligt. På väg därifrån pratade vi en stund i baren och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta, eller åtminstone bekantas bekanta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar