Berlinsommarens första regniga dag infaller på en fredag som faktiskt är en ännu mer ledig veckodag än alla mina andra lediga sommardagar. Himlen är helt grå och jag och T konstaterar att det är en utmärkt dag för at besöka det gigantiska och helgråa kvarteret som tidigare huserade Östtysklands säkerhetstjänst där det som mest jobbade över 20.000 Stasianställda. Själva huvudbyggnaden inrymmer numera ett museum som ger en skrämmande inblick i Stasis omfattande övervakningsystem. Vi hade den stora turen att få en guidad visning av en helt fantastisk tant i 80-årsåldern som med ett strålande humör delade med sig av historiska fakta och personliga minnen från livet på den östra sidan muren. I de olika montrarna visas diverse spionutrustning upp som exempelvis avlyssningsapparater i stenbumlingar av plast och kameror inmonterade i de mest oanade föremålen som små aftonväskor med pärlbroderi, vattenkannor och fågelholkar. Galet, men väldigt intressant. En pytteliten lastbil som utifrån sett ser ut som vilken dagligvarutransport som helst fungerade egentligen som fångtransport för upp till fem personer. I glasburkar finns människors insamlade kroppsdofter bevarade på tygstycken. Delar av lokalerna är bevarade i samma skick som när högkvarteret stormades efter murens fall. På ett våningsplan finns självaste Stasichefen Erik Mielkes kontor och sammanträdesrummet där avgörande beslut fattades på högsta nivå. All inredning går i 50-talsbrunt, likaså kantinan där vi slår oss ner i bekväma orginalfåtöljer i brunt skinn och dricker kaffe och äter hembakad rulltårta. Det verkar mest vara gamla östtyska tanter över pensionsåldern som jobbar på Stasimuseet vilket ger en, med tanke på lokalernas historia, förvånansvärt hemtrevlig och gemytlig stämning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar